My ass is a Star!

Idag är jag nervös.
Ska snart träffa skolans sjuksyster tillsammans med Bosse.
Vi ska typ bestämma vad det är för hjälp jag behöver. Vem jag ska gå till och krejer..
Och jag vet ju inte riktigt vad jag ska säga.. För jag vet inte själv vad jag vill ha hjälp med. Eller jo, det vet jag kanske.. Men det är liksom något som säger åt mig att inte säga för mycket. Dem får inte veta allt liksom. Men det måste dem, annars så är det helt omöjligt att få den rätta hjälpen.
Ah sheit..
Är lite skakis i kroppen. Och så har jag varit på så skumt humör de senaste dagarna. Börjat tjuta för smågrejer. Typ att teet blev äckligt, eller för att Sigge ännu en gång pissade på golvet. Liksom, det brukar hända och gör mig inget. Men nu är jag bara så jävla känslig. Minsta lilla grej gör mig självmordsbenägen. Typ..
Lite överdrivet, evs..
Och människor är så jävla störande, i allmänhet. Det har jag tjutit över rätt mycket också. Pallar inte med relationer med "normala" människor. Jag förstår inte hur dem tänker, vad dem säger eller hur dem ens kan överleva i sina "normala" jävla liv. Är det inte tråkigt, ffs?!

Any who..

Har nog inte så mycket mer att säga för tillfället.
En massa tankar, men inte många som skull förstå dem.

Det stör jag mig också på, btw.
Hur svårt kan det vara att förstå och sen hålla käften?
Att bara acceptera, okej så känner hon, så tänker hon, bra jag fattar, och sen inget mer.
Det är väl inte så jävla svårt?
Jo, för en viss person jag känner. Bara en massa tjat och gnäll och "vad menar du med de-eeet?" Man bah, men lägg ner. Låt det va. Nu är det såhär, jag har pratat och du har lyssnat. Håll käften nu.